I filosofin är begreppet ett objekt definitivtbildades enbart i mitten av IV-talet f.Kr., i den klassiska eran av Plato och Aristoteles. Innan det gällde många filosofiska undersökningar främst förklaringen av kosmologiska och etiska frågor. Problemet med kognition i omvärlden påverkades inte särskilt. Intressant, innan födelsen av Platons idealvärld delade ingen av de grekiska visarna världen där människan lever och den individuella uppfattningen av denna värld. Med andra ord var de omgivande sakerna, fenomenen och handlingarna hos människor i pre-platonisk tid inte "yttre" för den filosoferande gamla observatören. Följaktligen var för honom varken ett objekt eller ett ämne i den epistemologiska, metafysiska eller etiska betydelsen av dessa begrepp.
Plato begick också en mental revolution, närlyckades visa att det faktiskt finns tre oberoende världar: världens värld, idévärlden och idévärlden om saker och idéer. Detta tillvägagångssätt tvungit oss att överväga de vanliga kosmologiska hypoteserna olika. I stället för att definiera den primära livskällan kommer beskrivningen av omvärlden och förklaringen av hur vi uppfattar denna värld först. Följaktligen finns det ett behov av att förtydliga vad ett objekt är. Och också vad hans uppfattning är. Enligt Plato är föremålet vad människans åsikt riktar sig till, det vill säga "yttre" i förhållande till observatören. Individuell uppfattning om objektet togs emot som ämne. Därför drogs slutsatsen att två olika människor kan ha motsatta vyer om objektet, och därför uppfattas den yttre världen (världens föremål) subjektivt. Mål, eller ideal, kan bara vara en värld av idéer.
Aristoteles introducerar i sin tur principenvariabilitet. Detta tillvägagångssätt är fundamentalt annorlunda än den platoniska metoden. För att bestämma vad ett objekt är, visade det sig att substansvärlden (saker) är indelad i två komponenter: form och materia. Och "materia" förstods bara fysiskt, det vill säga det beskrivs uteslutande genom empirisk erfarenhet, medan formen var utrustad med metafysiska egenskaper och exklusivt tillämpade på problem av epistemologi (kunskapsteori). I detta avseende var föremålet den fysiska världen och dess beskrivning.
En sådan dubbel förståelse för objektet -fysisk och metafysisk - förändrades inte under de kommande två millennierna. Bara perceptionens accent förändrats. Ta till exempel den medeltida kristna mentaliteten. Världen här är en manifestation av Guds vilja. Frågan om vad ett föremål är, höjdes inte alls: endast Gud kunde ha en objektiv uppfattning, och människor hade på grund av sin ofullkomlighet bara subjektiva positioner. Därför var materiell verklighet, även om den erkändes som sådan (Francis Bacon), fortfarande subjektiv, sönderdelning i separata, autonoma från varandra, ämnen. Objektets begrepp föddes senare, i den nya tiden och klassikerns era, när den omgivande verkligheten upphörde att uppfattas enbart som ett objekt av filosofering. Världen blev objektiv för en snabbt utvecklande vetenskap.
Idag uttalandet av frågan "Vad är ett objekt?"är mer av en metodologisk snarare än en filosofisk karaktär. Objektet brukar förstås som ett forskningsområde - och det kan vara antingen ett objekt eller en sak eller en separat egenskap eller ens en abstrakt förståelse för den här egenskapen. För att bestämma kärnan i nya fenomen, förresten, tänka: interaktiva samhällen och internetnätverk - vad är i detta fall objektet och vad är ämnet?
Och i den meningen är det klart: Frågan om vad ett föremål är reduceras enbart till problemet med vetenskaplig legitimitet. Om det föreslagna konceptet eller teorin är erkänt, kan vi bevittna födelsen av ett nytt objekt. Eller omvänt, deobjektivationen av en sak eller ett fenomen. I denna värld är allt relativt.
</ p>>
